Björn Ranelid och trappor uppåt

Nu hade ni kanske förväntat er ett melankoliskt inlägg med citat från singsongwriters och tillbakablickar på den tid som flytt. Men jag väljer nu istället att blicka framåt mot den ljusnande tid som alltid kommer när bara tidtagaruret får slå över från ett gammalt år till ett nytt. Då brukar jag med de överenskomna föresatserna ta nya tag om kondition, vikt, lyte och men och arbeta mig uppåt mot höjdpunkten som brukar inträffa någonstans i början av Augusti, strax innan semestern är slut. Detta är en period när jag älskar världen och världen älskar mig, en tid där jag till och med kan ha överseende med Björn Ranelids floskler och konstifikationer.

Några av er har kanske varit orolig för barnen där fadern är så aktivt negativ till julen? Jag kan dock lugna er med att dom har haft en fröjdefull högtid med fler julklappar än någonsin, och inhyrd jultomte och Kalle Anka och far/morföräldar och krubbor och granar och allt annat juligt. För dom vuxna i familjen har det varit lite mer motigt och jag tar på mig 100% av skulden och säger förlåt och önskar att allt annorlunda och lovar bot och bättring. Likaså romantisk som jag kan vara vid väl valda tillfälle, lika negativ kan jag vara i denna högtid. Sorry, sorry, sorry.

När du funderar på mina brister, försök då jämföra med hur det hade varit att vara gift med Björn Ranelid och hans floskler och konstifikationer. Så fucking illa är det ju då inte. I jämförelse. Och jag älskar ju dig. Han älskar bara sig själv. Och sina ord.

Nu ska jag dra täcket över huvudet och invänta morgonen. Då ska jag ut och slåss med en sandsäck. Var ute tidigt i morse. Så tidigt att jag efter trettio minuter blev svimfärdig och fick sätta mig ner med en kopp kaffe istället. Imorgon går det bättre. Imorgon är jag på väg uppåt. Mot toppen . Med hela familjen. Allt medan Ranelid sitter på botten och försöker hitta en aforism som för honom någon annanstans än det sannorlika ättestupet...

...