Vänner är förgängliga, men en kvinnas doft är för evigt

Tittade på Love Actually.

En film i min smak. Funderar på varför jag känner så mycket för honom, han som är kär i sin bäste väns fru. Det handlar kanske om att jag alltid var kär i mina vänners flickvänner. Eller kär, förresten, det är kanske ett för starkt ord. Jag ville ha dom. Eller så. Troligen ett mycket vanligt fenomen.

Jag fick aldrig möjligheten att testa, men jag tror jag hade offrat de flesta vänskaper för att få känna doften av alla dom där förbjudna tjejerna i en het omfamning. Vänner är ju förgängliga, men en kvinnas doft är för evigt.

Nej det hände aldrig, men det berodde väl mest på tjejernas motståndskraft. Tvärtom hände det däremot. Min första stora kärlek, Patricia. En av mina allra bästa vänner hoppade i säng med henne.

Han var mycket för sånt. En kväll på det lokala diskot berättade jag för honom om en tjej som stod på dansgolvet. Jag förklarade att jag gillat henne i princip hela mitt liv, men aldrig vågat närma mig henne. Tre timmar senare hade han inte bara varit nära henne utan också varit inne i henne. Inte långt därefter låg han med min söndagsskoleflirt i min lägenhet. Samma år fick han till det med henne! En tjej jag hade chansen på i fyran. En tjej jag fortfarande stammar och sluddrar och rodnar inför. Snyggaste plugget i tjejen.

En av mina allra bästa vänner älskar mig, men skulle utan att tveka sticka kniven i mig om han fick ligga med min fru.

Såna är vi. Vi män.

Nu ska jag ta en sista bedövande whiskey innan morgondagen börjar. Kom ihåg att det är Jesus födelsedag imorgon...

...