Vi var inne hos grannen ikväll, han med det brinnande trädet. Minns inte om jag berättat om honom innan. Fast det är ju en hel familj. Mamma och pappa och tioårig dotter och sexårig son. Sonen är en intensiv och nyfiken kille lite a lá Emil. Han är snäll och go men råkar ofta hitta på hyss. Som idag till exempel satte han sig på ett bord så det kraschade.
Han med det brinnande trädet är dock inte sonen utan pappan. Äpplet ramlar inte så långt från trädet så att säga. Nu brände han ju upp trädet så några äpplen kommer inte att växa upp på just det.
Jag satt en helgeftermiddag, av någon anledning helt själv, i köket när jag utanför köksfönstret såg tjock, mörk rök full med askpartiklar. Det behövdes inte många mikrosekunder att förstå att det brann rejält och på riktigt. Det tog några milisekunder innan jag utifrån rökritning hann tänka att nu har Emilkopian lyckats fjutta eld på hela huset.
Jag sprang snabbt ut och mot rökutvecklingen. På vägen dit, ca 100 meter fick jag sällskap med en massa andra oroliga grannar.
Väl runt om dungen med hassel fick jag se Emils far stå med en trädgårdsslang vattnandes ett träd där det fortfarande rök ymigt. -Jävla, fan! muttrade han...
Jag valde att vända hemåt igen. Jag kände inte för att gå fram och tala med den ofrivilliga brandmannen som så klart störtskämdes för sin son som fjuttat fyr på ett helt träd. Tänkte jag.
När fru Witsman kom hem några timmar senare berättade jag om händelsen och hon sade då att Emils far stått och bränt ogräs när hon körde iväg. Jag fick senare bekräftat aftt det var Emils far som råkat bränna slarvigt så att trädet började brinna.
Jag glömde fråga idag det jag tänkt; det där med om han hört Guds röst där i den brinnande busken....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar