Första bloggfrustrationen, i år

AAAAAAAAAAAAAHhhhhhhhhhhhhhhhhhhh vad ni är tråkiga! Jag är fan den ende som läser min blogg. Jag fattar inte alls hur ni tänker. Detta är min favoritblogg alla kategorier. Den är välskriven, rolig, författad av ett geni, med stora muskler och finansiell styrka och ni bara uteblir. Och utan att så mycket som att förklara varför ni avstår.

Och jag som har ett litet frö till en ide om ett bloggprojekt med musik och sång och You-tube och Lisa Ekdal och vokaler och skånsk dialekt och barnvisor och ansikten, ansikten, massor av ansikten. Men det blir väl inte någonting av det då kanske. Nix inte prata mer om det för då skrämmer jag iväg stackars Anna. Hon är lite känslig för män med blåa gitarrer om man säger.

Massor av husköp har det varit i alla fall. Fredriks och Kattis motståndare har köpt hus. Och jag minns plötsligt en jättedålig fotobloggvits som handlar om hus. Hade jag bara hittat telefonen skulle jag skickat in bilden till redaktionen. Men nu vet jag inte riktigt var jag jag sitter i förhållande till där den ligger.

Jag minns när jag var kanske 20 år, då hade jag ett rutat block där jag med blyertpenna skrev ner skurar av förlupna tankar, som nu, men då var det mycket mycket kärlek och brist på kärlek som tema. Jag var nästan helt säker på att jag skulle förbli oälskad resten av livet då. Jag har så svårt att förstå hur jag kunde vara så osäker på mig själv. Jag var en riktigt stilig pojke, hade glimten i ögat och jag tvättade mig nästan varje dag. Ändå hade jag så himla svårt att närma mig flickor. Jag var nog alldeles för rädd för misslyckande. Bättre hålla sig undan och aldrig testa än att bli nobbad. Dum strategi.

På tal om strategier ska vi hem till fruns jobbarkompis imorgon. En tjej. Lill-Ville frågade om dom hade några barn, men Vivecka sade att det har dom inte. Då frågade Lill-Vivan om hon hade någon man, och då berättade Vivecka att hon har en fru. Då sade Lill-Ville att då stannar han hemma. Jag är lite osäker, men jag tror det var bristen på barn han vände sig emot. Fast det är ju diskriminerande vad det än var. Och i dagens samhälle är det nog minst lika jobbigt med omvärldens reaktioner om man är barnlös som om man är homosexuell. Jag känner mig i alla fall stolt på något sätt att vi för första gången är hembjudna till ett lesbiskt par. Just nu är jag banne mig så fördomsfri att jag lätt skulle kunna tänka mig att bli lesbisk själv.

Ja, dags för bingen. Om jag hittar rätt knapp blir det publicering. Annars hamnar det i högen med alla andra ickepublicerade bubbelbabbel. Sov gott...