Ledsen utan anledning

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är inte så lätt att känna sig ledsen när man har allt det jag har. Kanske är det starkspriten som gör det. Man ska hålla sig till vin, och när dom frågar om man vill ha whiskey eller konjak då säger man bara vatten. Note to self.

Jag gick hem med Lill-Vivan sovande i vagnen vi fick låna. Då tänkte jag på hur mycket jag älskar denna lilla sovande varelse i orange jacka. Hon fyller fem till våren och jag fyller fyrtio. Skål på det. Om jag ändå kunde dela med mig till er av hennes väsen, av hennes närvaro, av hennes humor av hennes värme.

Lill-Ville och Vivecka cyklade i förväg. Vet inte varför men jag byggde upp en rädsla att dom inte skulle vara hemma när vi kom hem. Att något hänt dom på vägen. Skicka mig till helvete! Bara ni låter min familj vara! Men så klart var dom hemma när vi anlände. Lill-Ville satt i sin säng och läste en bok när jag kom upp bärandes på en sovtung flicka.

Jag berättade lite om er för fotbollsdomaren. Han blev nyfiken och ville veta bloggadressen, men jag gav inte ut den till honom. Jag ska hålla alla människor från verkliga verkligheten borta från denna blogg, så jag slipper tänka på vad jag skriver.

Jag vet inte vad det är som gör det. Att jag är ledsen. Kanske är det pga ensamma pappan. Eller några av våra nära vänner med två barn som också ska bryta upp. Det kan ha att göra med mitt samtal med Ninjabergsbestigaren.Han träffade med huvudet rak på en rätt infekterad spik.

Eller är jag bara full. Kanske hjälper det att bara gå och sova. Det lär i alla fall hjäpa på hickan...