Till Lill-Ville och Lill-Vivan 2018 (ett bakdelsbrev)

Hej mina båda trotsiga tonåringar

Gud vad jag hoppas att ni har färre finnar än jag hade när jag var 15. Mina samlade sig speciellt i ansiktet och på rumpan. Ibland när man satt sig ner frågade mina föräldrar; -Vad var det som ploppade? -Oh nej, det var säkert en gulmogen finne som sprack, då får man tvätta kalsonger igen. Ja ni fattar hur illa det var. Jag ska inte vara en lika krävande och finnavert förälder som mina var. Och mina tjejhistorier gillade dom inte. Och många tjejhistorier blev det. Den där på konfalägret ångrar jag lite, men hon mörkade ju att hon var prästens dotter. Mitt råd är att låta bli prästabarn. Och att aldrig gå upp naken i predikstolen. Jag skulle kunna forsätta skriva mer till er men blir lite rörd så jag avslutar här med att säga att ni ska veta att jag och Vivecka alltid kommer finnas till hands för att trycka dom där finnarna till er så länge ni inte lyckas hitta nån ateistisk partner som tar över efter oss trötta föräldrar.

Pappa

(Förklaring: Jo det är ju så att jag och Fredrik kanske kommer att tävla mot varandra i en rätt viktig pappabloggstävling ((vet inte om vi är med ännu)). Och så går Fredrik och fuskar genom att skriva århundradets finaste tårdrypande brev till sin son på hans framtida femtonårsdag. Mitt enda taktiskt möjliga vapen är nu att försöka förlöjliga hans inlägg så alla tycker jag är en coolare pappa. Meddelande till Fredrik: Allt är väl tillåtet i kärlek och bloggtävlingar?)
...