Ni vet kanske hur det är när man slutar på ett jobb. Man tänker att nu jävlar ska dom få se hur svårt det är att vara utan mig. Dom kommer inte att klara det. Och sen visar det sig att företaget klarar sig fint. Man upptäcker att allt går vidare utan några problem. Det är som om man inte egentligen behövdes. Ingen är oumbärlig. Life goes on.
Lite så är det att sluta blogga. En skön känsla på ett sätt. Tomt på ett annat sätt. Och lärorikt. Men se bloggvärlden den kör ju på som om inget hade hänt.
Har gått ner 3,5 kilo. Mår bra, äter bra och slår på sandsäck i garaget. Goliat coachar mig kring slagteknik.
Visste ni förresten att ordet blogg är en förkortning för Bantnings-logg.
Grattis till antalet minskade kilon!
SvaraRaderaMenar du verkligen att ingen är oumbärlig??? Jag som slutat mitt chefsvik idag tror ju så klart att chefen kommer ångra sig att han inte gav mig fast anställning.;)
Oumbärlig är man kanske inte - men saknad är man allt. Mycket.
SvaraRaderaThe man being you darling!
ÅÅÅHJO lite oumbärlig är du allt. Lite.
SvaraRaderaShit pommes chateau.
SvaraRaderaChrissan: Tack. Nu frågar du ju om en unik situation där givetvis chefen kommer ångra sig bittert.
Kattis: Saknar gör jag.
Tigerlilja: oodräglig möjligen
Usch.
SvaraRaderaAllt är så sårbart.
Bi pratade pm dig förra helgen.
Fredrik tycker om dig.
Och din familj.
Och eftersom Fredrik tycker om dig,
gör jag det också.
Med eller utan blogg.
Va?! Om jag inte bloggar på en vecka så går jag alltså ner 3,5 kg. Men för fan jag kan låta bli att blogga i två veckor.
SvaraRaderaSus: Var du lite på snusen eller har då gått i felskrivningsskola i veckan. Vem är bisexuel och varför skriver han/hon PM om mig?
SvaraRaderaSingelmamma: Det tog tre veckor med kilona. Det är tyvärr inte någon kausalitet mellan bloggtorka och kilofall. Det hade ju varit rätt bra.
Kul att du är tillbaka! Klart att du varit saknad. Oumbärlig är väl ett märkligt begrepp om ingen är det...?
SvaraRadera