William spottar rött

Jag har en liten sån där egenhet. Ja, alltså när jag är ute och joggar. Med min svarta träningsoverall, svarta stickade mössa och iphod-sladdar ur öronen. Då brukar jag låtsas att jag är en hemlig agent.

Jag springer hemlighetsfullt förbi människor och kan se i deras ögon att dom blir lite oroliga. Speciellt om det är mörk. Särskilt om dom är gamla damer. -Oj, det där ser ut som en hemlig agent, tänker dom kanske.

Jag fantiserar att jag springer omkring på Moskvas gator och jag håller igen och joggar långsamt så jag inte ska röja att jag egentligen är extremt vältränad och expert på närstrid i tättbebyggt område. Jag skulle med ett enkelt knips på skuldran kunna döda varje gammal dam jag joggar förbi här ikväll.

Men jag gör inte det. För jag har diciplin och väntar på det rätta ögonblicket att slå till mot de mål jag någon gång kommer få instruktioner om i min öronsnäcka. Kod röd. Täck flankerna. Uppdrag ger rätt att döda, säger dom och då går jag till handling. Snurrar av repet jag har lindat runt magen och stussen, fäster det på broräcket och slänger mig dödsföraktande ner i mörkret.

Vad tänker ni på när ni joggar?
...