Citrus, citrus på väggen där

Idag har vi haft släkten här. Lill-Vivan fyller fem. Bjöd på citronbrässerad fläskfilé.

Citron ja.. Jag har ju ett problem som jag tyvärr har fört vidare till mina barn. Jag surar. Ger ni er på mig svarar jag inte med samma mynt eller blir långsint eller ryter till eller börjar gråta. Nej, jag går bort från situationen och sätter mig och surar. 8 minuter i genomsnitt. Sen är allt glömt och förlåtet. Gräl med fru Witsman brukar fungera så här. Jag kommer med nån sarkastisk kommentar om allt eller inget. Fru Witsman blir arg och tar upp de senaste åtta veckornas samlade felsteg jag har gjort. Jag går därifrån och surar. Efter åtta minuter kommer jag tillbaks och fortsätter steka potatisar eller vad han nu sysslade med innan suranfallet.

Jag har ofta en massa saker jag skulle vilja vräka ur mig som försvar eller motangrepp. Men jag håller det inom mig, surar till i åtta minuter och återvänder sen färdigbearbetad. Ibland blir jag lite orolig, för alla mina argument finns kvar inne i mitt huvud. Min surhetstendens gör att efter alla våra gräl så går fru Witsmans därifrån med den bestämda uppfattningen att hon hade rätt. Jag har ju bara med min surhet bekräftat att hon hade rätt. Jag tror jag måste arbeta med min surhet. Från surhet till konstruktiv diskussion.

Alltså inte för att vi har grälat idag. Eller på väldigt länge eller så. Bara så ni inte tror något sådant.