Att komma hem från en längre resa är som att flyga en smula

Det känns fantastiskt att komma hem igen efter Stockholmsresan. Redan när jag sätter nyckeln i låset hör jag spring där innefrån. Lill-Ville kommer rusande och slänger sig om halsen på mig. Alldeles efter, precis som vanligt, kommer lillasyster skrikandes -"Pappa, pappa!" Hon ger mig en lång kärleksfull kram som bara en femårig dotter kan göra.

Jag går bort till TV-hörnan, böjer mig ner och ger den halvt om halvt sovande fru Witsman en kyss på kinden samtidigt som jag smeker henne varligt på magen. Undrar om flickan därinne också är glad att jag är hemma igen?

Sen sätter jag mig i soffan och dom små kryper upp på var sin sida om mig. Tänk så mycket jag älskar dom här tre och en halv människorna. Vi sitter där länge och myser. Och tänk så mycket jag har missat idag. Lill-Ville berättar ivrigt att han först hittade en peng i jympasalen och sen fann ännu ett mynt när dom var och handlade present till nästa helgs barnkalas. -"Och vi fick hamburgare", flikar Lill-Vivan in. Lill-Ville visar stolt upp den lilla asken där han lagt dom två femtioöringarna och jag ser i hans ansikte att han känner sig riktigt, riktigt rik. Jag känner mig också alldeles omåttligt rik i detta ögonblick.

Lill-Vivan ställer sig upp, tar mig i handen och leder in mig på toaletten. Hon ska kissa och vill ha pappa med. Efter att hon tragit ner kjol och trosor och hasat sig upp på toastolen tar hon av strumpan på vänsterfoten. -"Titta pappa". Hon visar upp ett minimalt sår på hälen. Hon berättar att hon i morse skulle gå ner för trappen när hon på något sätt råkade skrapa sig på foten. "Jag trodde bara att det var ett skrap, men sen såg jag att det blödde". Jag frågar henne om det hade gjort ont och om hon grät. Hon snyftar teatraliskt för att bekräfta detta och tillägger att storebror gick och hämtade plåster så allt blev bra igen. Jag stryker henne på kinden och konstaterar att det är allt bra att det finns plåster när man skadar sig så allvarligt. Lill-Vivan håller med.

Lite senare borstar jag barnens tänder och hjälper dem på med pyjamasar. Lill-Vivan berättar stolt att nattlinet har hon fått med sig från mormor. "Mamma hade det när hon var alldeles lika liten som jag". "Oj, då, säger jag. Kan mamma verkligen ha varit så liten?"

Vi sätter oss tillsammans i Lill-Vivans säng och kryper nära varandra under täcket. Jag läser Bamse för Lill-Vivan och Madagaskar för Lill-Ville. Sen nattar jag dom och går ner och smeker fru Witsmans över håret tills hon somnar tungt.

Jag är kär.

Jag är kär i det här...
...