Det största mötet med mig själv och andra i all nakenhet

Har gått igenom pärmen med gamla betyg och omdömen. I betyget från årskurs tre fick jag min första hint att det inte var rockstjärna jag skulle bli. Samma värderdering av min musikaliska kapacitet återkommer sedan genom hela grundskolan. Måste ha glömt bort detta på gamla dagar.

Något annat jag glömt bort var ett papper som låg längst bak i pärmen. Den pappersbiten berörde mig mycket när jag läste igenom den. Den berörde mig genom de orden som stog skrivna och genom de minnen som kom upp till ytan av den gången jag fick dem upplästa första gången.

En av de ledarutbildningar jag gick avslutades med att kursledarna inför alla läste upp personliga hälsningar till oss. Det var den där kursen där jag nästan bestämde mig att inte längre vara chef. Jag blev så osäker på om jag någonsin skulle kunna bli en bra chef och om jag skulle orka satsa så mycket av mig själv, och försaka så mycket av allt utanför jobbet.

Och Fru Witsman blev arg för hon tyckte kursen inte utvecklat mig, bara gjort mig deprimerad. Men så här i efterhand är jag säker att kursen gjorde mig nog till en mycket bättre chef. Så här löd hälsningen:

Du tänker fort och skarpt. I

argumentationen en krigare med rustning och kontroll.

Men tänk om största mötet med

dig själv och andra, det som ändrar

det som synes fast, sker helt vapen-

löst och naket, som i en kärleks-

dikt av Eva Kilpi:

"Säg till om jag stör

sa han när han steg in,

så går jag med det samma.

Du inte bara stör,

svarade jag.

Du rubbar hela min existens.

Välkommen!"