Tuff och hård, en färgad fasad som alla rår på

Det är inte lätt att vara en hårt och tuff chef när man är så klumpig som jag är. Tar liksom udden ur respekten lite. Idag stod jag och skällde på några som jag tyckte gott kunde röra sig lite fortare i ett projekt och råkade komma åt datorskärmen på min laptop så den rörde sig några få millimeter och stöta till en kopp någon ställt på mitt bord utan anledning så att den tippade och rågad som den var bar det sig inte bättre än att det äckliga automatkaffet som en flodvåg spred sig över hela skrivbordet fyllt av viktiga dokument, datorer, telefoner och ett bananskal. Varför jag här nämner banalskalet är för att jag vill göra min beskrivning fullödig. För det är inte så att det äckliga automatkaffet gjorde särskilt stor skada på just bananskalet. Eller det kan i alla fall vara rätt egalt om det kommer äckligt automatkaffe på bananskal. Nå väl. Som ni märker gick det relativt lång tid mellan att jag kom åt datorskärmen och tills läckaget var ett faktum. Under den tid som förflöt hann jag helt ovetande skälla lite till och tyckte väl att reaktionen av fniss och skadeglada tillrop var något malplacerade. Så här är det jämt för mig. Jag spiller och kladdar. Särskilt när jag ska vara managementallvarlig. Gissa om dom tar mig på allvar? Nu ska jag gå ner och ta av mig skjortan med lunchrester.
...