Stackars mig och stackars dig.

Stackars han som aldrig gråter, fast han släpar på ett höghus.
Vad är det ingen ska få se, som ingen inte redan sett.
Och var ska det där huset?

Sådana här kryptiska texter som jag gillar. För jag blir nyfiken på vad som menas, vad som ligger bakom. Vad menar han med att han släpar på ett höghus. Och varför borde han gråta med ett helt höghus i bagaget. Och så mycket man kan tolka in i andra meningen. Så många, däribland jag, som försöker dölja delar av oss själva och vi fortsätter fast alla ju sett igenom det för länge sedan. Och, just det, bra fråga. Var ska huset?

Fast att jag inte riktigt förstår så känner jag att; det där är ju jag. Höghuset är mitt dåliga samvete för att inte räcka till här hemma och inte räcka till med mina vänner, föräldrar och släkt. Och mitt dåliga samvete för alla tillkortakommande jag har. Det blir ett rätt högt hus det där. Och jag joggar vidare och låtsas att jag har koll, men det märks ju. Och var i hela världen är jag på väg. Egentligen. Ungefär så.

Och i ena sekunden kan jag tänka så där dystert på mig själv för att i nästa sekund tycka att livet är ett himla roligt ställe att befinna sig på. Och då tänker jag, att är det bara jag? Har alla andra total koll på sina tankar och känslor och är det bara jag som åker runt på Liseberg?