Jag läste att Björn Ranelid, som ju bor på Österlen, sätter i sig minst fem äpplen om dagen. Nu sitter jag här med ett härligt grönt äpple och en wiskey av lägre kvalitet. Jag tror faktiskt det är mitt femte äpple för dagen. Och min sista wiskey.
Kommer jag att skriva lika målande som Björn nu ? Eller blir jag bara till en självupptagen underlig nobody? Helt klart att mina äpplen har den senare effekten
Och vet ni vad. Jag börjar känna en viss tomhet här i bröstet. En tomhet som jag känner igen från förr.
Såg ni den där filmen där han i en officer och en gentleman började dansa "Ballroom dancing" och blev uppslukad av det och blev en bättre människa. Han sade sen till sin fru att han inte vågat berätta det för henne för att han var rädd att berätta att han inte var 100% lycklig när han egentligen borde vara det för han hade allt det man kunde önska sig och hur kunde man då tillåta sig att vara olycklig. Att dansa gjorde honom lycklig.
Om tid är en cirkel så åker jag lyckligt runt runt i denna, men på ett ställe i den där cirkeln finns där något vasst som sticker till och gör mig varse att jag inte är där jag borde vara för att få ut maximal lycka.
Jag älskar min familj och lever ett alldeles utmärkt liv tillsammans med dom, men jag saknar min ballroom dancing, min passion här i livet, det som får mig att blomma ut och bli en fulländad människa.
Jag är säker på att många av er har det precis på samma sätt. Fan, om man ska hitta en allt igenom lycklig människa får man skriva en annons i nån av dom största tidningarna. Och det gör inte jag för det kostar ju hur mycket som helst. Och att hitta en allt igenom lycklig människa här bland er bloggare, det blir nog en omöjlig uppgift. Definitionen på bloggare är ju "person som saknar någon del för att vara hel".
Så nu går jag och Björn Ranelid i säng. Här på Österlen. 2009. Med bara några månader kvar innan 00-talet är ett minne blott.
...
