Syndagsskolan

Edit hette hon. Ja, söndagsskolefröken alltså. Hon var gammal och rynkig och strängkristen. Nu är hon sedan länge död och begraven. Hon läste inlevelsefullt dom bibliska berättelserna, ledde allsången och bad tillsammans med oss. Hon berättade att det var viktigt att vi knäppte händerna och sänkte blicken för att vi bättre skulle kunna koncentrera oss på vårt möte med Gud:

Fader vår som är i himlen!

Helgat varde ditt namn

tillkomme till rike, ske din vilja

såsom i himlen, så ock på jorden

Runt om mig satt alla andra barn och blundade med knäppta händer. Bredvid mig satt ofta Sofie, en ett år yngre änglasöt flicka. Blyg men med en nyfiken blick. Jag brukade titta på henne i smyg här i söndagsskolan, men också i vanliga skolan.

Jag hade så svårt att koncentrera mig på att möta Herren i min bön. Han dök liksom aldrig upp trots mina hårt sammanfogade händer. Jag undrade hur det kändes att möta Gud så som alla dom andra barnen gjorde. Men jag vågade inte fråga och avslöja att jag inte hade någon relation alls med Honom. Jag trodde att jag var rätt ensam om att sitta där helt ensam. Nej, jag mötte inte Herren där i bönen, snarare stämde jag träff med mina synder.

Vårt dagliga bröd giv oss idag

och förlåt oss våra synder,

såsom ock vi förlåta dom

oss skyldiga äro.

Vårt dagliga bröd... Inte ville jag hålla händerna ihopknäppta med varandra. Jag ville hålla dom om Sofie, och när jag blev äldre och fattade läget ville jag också göra en hel del annat med henne. Men det vore helt klart en stor synd, enligt Edit en lika stor en som att stjäla, döda och starta världskrig. Men jag ville inte hålla på med någon av dom andra synderna. Jag ville synda med Sofie. Bara en liten, liten kram och kanske en puss och sen...

Och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss i från ondo,

ty riket är ditt och makten och härligheten,

i evighet, amen.

Hm... Några år senare hamnade Sofie i min säng. Min bästa vän övertalade mig efter en blöt kväll att han och hon, som han raggat upp på diskoteket, fick följa med mig hem till min etta med kokvrå. Jag var nyförälskad i Fru Wistman, och hade det goda omdömet att lägga mig på soffan och lät dom ta sängen. Endast ett draperi skilde oss åt. Lite som den där förlåten i templet om ni minns. Men den rämnade inte. Sofie lät som om hon gillade det väldigt mycket. Efter en stund tyckte jag dock det blev pinsamt med hans grisliknande läten och drog på stereon och vände mig om för att sova.

Någon gång varje år brukar vi stöta in i varandra, Sofie och jag. Hon skrattar alltid och berättar att hon tyckte det var kul att gå i söndagsskolan tillsammans med mig. Jo det var kul, brukar jag svara. Men jag säger inget om dom där synderna. Dom som jag fantiserade om och som min bästa vän fick uppleva. Dom säger jag inget om.

...