2011-02-20

Vad hände familjen Kadis?

Familjen Kadis står vid flodstranden. Pappa blåser upp badringen han alldeles snart ska sätta på den femårige sonen. Det kommer kraftigt öka sannorlikheten att dom alla överlever. Sonen står och gråter. Han är hungrig och han fryser. Han förstår inte. Han förstår inte varför dom står här vid floden, han förstår inte heller allt det som hänt den sista veckan när dom gått till fots, liftat på lastbilsflak, blivit utkastade mitt i natten från järnvägsstationer. Han förstår inte varför mamma har gråtit så mycket.

Mamma blickar över till andra sidan. Där ligger det. Europa. Friheten. Hon är fokuserad nu, men så oerhört rädd att de inte ska klara av detta sista hinder. Hon är rädd för de historier de hört att många har drunknat i den mörka floden, och att ännu fler har förfrusit händer och fötter under simturen. Hon vet inte att i byn hon ser siluetten av där borta, där finns de hundratals anonyma gravarna där det varje dag läggs ner nya offer för det obamhärtigt kalla vattnet. Hon vet inte heller att just i detta nu tvingas en läkare på sjukhuset en mil bort kapa av foten på en ung flicka. Läkaren har blivit expert på detta ingrepp.

Pappa har nu blåst färdigt och försöker placera badringen så säkert som möjligt runt sonen. Ur pappas ficka sticker ett cd-fodral fram. Det är en introduktionskurs till det franska språket. I en förort till Paris finns familjens släktingar. Nästa morgon kommer en reporter från Sveriges Radio hitta den uppspolade eller tappade cd:n. Reportern kommer spela upp inledningen på CD:n för det svenska folket. Det är en beskrivning av alla byggnader och platser man bara måste besöka när man kommer till Paris.

Dom gör sig nu beredda att ta sig ner i vattnet. Mamman skriker ut sin frustration och rädsla. Långt där borta patrullerar de svenska, finska och andra europeiska länders militärer stranden. De är ditskickade för att hjälpa grekerna att säkra Europas gränser mot immigration. De kommer nästan helt säkert fånga in familjen Kadis. Det är en lätt match när de tvingas släpa på ett litet barn. Som troligen skriker av kyla. Då kommer de hamna på flyktingförläggningen där tusentals personer trängs i en alldeles för liten skitig, illaluktande lokal. Om personalen kan bevisa att de kommer från Irak blir de snabbt skickade tillbaks till Turkiet igen. De hoppas att sonen inte kommer förråda dem. Det kan tänkas att de släpps ut med ett papper som säger att de ska ha lämnat Europa inom trettio dagar. Då kan de ta sig till Athen och därifrån hoppas de kunna fortsätta flykten mot Paris.

Mer troligt är att de blir fast i Athen och hamnar i ett liv som tiggare eller att mamma blir tvungen att prostituera sig. Men just nu i det iskalla vattnet handlar allt bara om att ta sig över till andra sidan. Att överleva...


Jag slår över på en kanal som spelar glad musik. Jag orkar bara ta in reportage som detta i små portioner. Jag är rätt så duktig på att glömma bort sådan här information, om jag bara får lite distraktion av några trevliga rytmer. Jag är en av alla oss som bara lever vidare i vårt överflöd utan att bry oss på riktigt. Utan att ta ställning. Det är fegt. Fegt men bekvämt.

1 kommentar: