Här och nu och där och då

Här och nu.

Jag känner mig gammal och fårig. Trött och sentimental. Har den återkommande tanken att jag liksom är över.

För att mildra känslan något, och samtidigt börja göra av med några överflödiga vin-och grillkilon bestämmer jag mig för att jogga en runda i solnedgången.

Ner mot vattnet hinner jag ifatt ett ungt par, hör henne säga något och känner igen rösten. Med ens är jag tillbaks där och då. I min ungdom

Hon hette Sara och hennes ögon stålade när hon skrattade åt mina skämt. Vi låg i gräset i flera timmar hand i hand och studerade moln medan vi avslöjade våra framtidsdrömmar för varandra

Undrar om du fått leva ut dina drömmar, min kära Sara. Det har inte jag.

Hon sade att hon älskade mig, och fast att det gjorde mig generad bad jag henne säga det igen.

Sen kom det en dag när hon slutade älska mig och försvann, och min kärlek, ja den tynade sakta bort för att till sist vara minnen som bara når fram i det medvetna väckta av en bild, eller en doft eller som nu, av en röst.

När jag joggat några meter förbi vänder jag mig om ser det direkt; det är inte hon. Det är en ung och vacker tjej. Men det är inte hon, där och då. Det är någon annan, här och nu.

Jag stannar kvar där och då under hela löpturen. Funderar på vännerna, förälskelserna, besvikelserna och drömmarna.

När jag kommer hem står jag en stund och pustar ut i entren. Bakom mig en spegel.

Jag vänder mig om och ser det direkt; det är inte jag. Det är en gammal och fårig man. Men det är inte jag, där och då. Det är någon annan, här och nu.

Jag måste sluta grubbla. Börja älska och tro på mig själv här och nu. Inte där och då.