WW önskar god ny cirkel till er alla!

Tid kan vara som en lång linje mot horisonten. Där, på det ställe jag är kan jag se framåt mot horisonten, dit jag ska. Här, där jag är nu, hit kommer jag aldrig mer komma. Jag tickar av slag för slag, sekund för sekund framåt, äldre, klokare, gråare, förlorade möjligheter, tick, tack.

Tid kan också vara en cirkel, en cirkel som är själva orsaken till horisonten. Där, på det ställe jag är kan jag se framåt mot horisonten, dit jag ska, men jag vet att för varje steg jag tar kommer horisonten flytta sig ett steg runt, runt, ända tills jag igen har nått hela vägen och ser precis samma horisont igen. Här, där jag är nu, hit kommer jag igen om ett år. Vår, sommar, höst, vinter. Förnyade möjligheter, nya försök, mötas igen, helhet, kärlek.

Nyårsafton är en sån dag då jag känner i mitt hjärta att tiden, den är en cirkel. Här har jag varit förr, hit ska jag igen. Nu ska jag göra allt det jag inte gjorde i år. Nu får jag dom chanserna jag inte fick. Nu tar jag nya tag. Nu ska jag älska alla ännu mer. Nu ska det hända. Allt är möjligt...

...

No more hole in one

Jag kan inte så mycket om golf. Trots att det i min bransch formligen kryllar av golftokiga kostymnissar har jag helt undvikit att beblanda mig med sporten. En dag när jag inte är så bitter för det längre ska jag berätta den dramatiska historien om när jag för några år sedan fick en golfspelande fucking chef som omorganiserade bort mitt jobb och därmed tvingade mig söka mig till en ny arbetsgivare. Har faktiskt tänkt skriva bok om det en dag. Ett i handikapp hade han haft, sade dom. Jag ville ge honom ett handikapp.

Nog om det.

Egentligen hade jag nämligen bara tänkt skriva en kort kommentar på Sus inlägg. För även om jag vet väldigt lite om golf så vet jag så mycket att hur duktig man än är, den dagen man slarvar och slutar med hole in one; ja då är det bara att lägga av.

...

Jag vill åka till Wien som vi gjorde då förut

En söndag med mjöliga barn och fru i maraton-pepparkaksbak hos svärföräldrarna.

Jag jobbar och står i. Winnerbäck är på i bakgrunden, och jag har svårt att koncentrera mig på powerpointpresentationer och excelräkneark. Jag vill dra ett täcke över mig och ryckas med i bitter melankoli. Det är något som måste ut ur min kropp för att jag ska komma vidare fram. Komma hem.

Melissa Horn och Lars sjunger: Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut. Det är vackert och ledsamt.

Jag tänker att jag så gärna skulle vilja vara den jag var när jag hade dig förut. Då när allt var så nyfiket och hjärtklappande och oprövat. Och okomplicerat. Då när vi kunde släppa allt och dra till Wien och älska hela natten på ett hotellrum utan gardiner och vi jagade varandra fnittrigt över slottsgården på Nedre Belvedere. Och på bussen försökte jag smyga in handen under din kjol, och du skrek och vi skrattade och låtsasbrottades och jag kysste dig på det där stället bakom örat som alltid fungerade och du viskade att du älskade mig, och gubbarna och gummorna som var med på turistbussen, ja dom verkade ömsom förskräckta, ömsom drömmande tillbaks till deras egna nyförälskade ungdomstid.

Och nu älskling är det vi två som är den förskräckta och drömmande gumman och gubben med barn och krav och pepparkaksbak och kompromisser och ett ihoplappande av kalendrar för att få tid att planera för vårt liv tillsammans.

Jag älskar dig och vill åka tillbaks till Wien igen. Snälla, släpp nu plåten och möt mig på Kastrup! Barnen trivs så bra hos våra föräldrar och kommer må bra av att vara utan oss några dagar.

Kom älskling så ska du få mig så som du hade mig förut!

Tjo, chip, tjena

Tjena. Klockan är 18:13 och jag är redan lite bladig.

Tog ett glas vin till fiskpinnarna och pastan som jag serverade idag.

Vi ses nog ett par gånger ikväll, eller vad tror ni.

Troligen kommer jag vara lite mellankolisk som vanligt...

...

Past bedtime

Jag är liksom trött ända in i märgen. Har arbetat fucking hårt i några månader och nu känner jag att det börjar bli riktigt tufft. Jag tror jag måste vila. Jag tror jag måste slappna av. Jag tror minsann jag går och lägger mig. Men fortsätt ni länka som satan, jag kan köpa en ny glass...

...

Sorgsen

Jag var ute och joggade ungefär en mil. Hade ipod bara med låtar av Peter Lemarc och Lars Winnerbäck. Är det konstigt att jag nu har ont i hela kroppen och är förbannat sorgsen? Det senare spädde jag på genom att läsa ur bloggkompisen Dana Jergefelts diktsamling:

FRÅN ETT HJÄRTA til et andet

fra et hjerte TILL ETT ANNAT

Det är så mycket kärlek och saknad och förtvivlan och hopp samlat i boken. Så många år av oförlöst längtan.

...

Keeping up apearances

Jag var förra helgen ute och drack öl med Ensamma Pappan. Han var ett jävligt kul öl-sällskap trots hans nuvarande livssituation. Ett par sådana kvällar till så finns risken att han har sig en ny god vän.

Ni har säkert redan upptäckt att han är en otroligt skicklig skribent, och det börjar också bli tydligt i bloggen att han har en uppfriskande, vass och överraskande humor.

Men vilken totalt värdelös situation han är i just nu. Jag får kalla rysningar och antydan till panikkänslor när jag tänker på det. Må en eventuell människoälskande högre makt hålla mig och min familj borta från den. Och må densamma snabbt hjälpa Ensamma pappan vidare i livet.

Det finns dock minst två fördelar med hans situation gentemot min, som jag i all medkänsla ändå tillåter mig att vara lite avundsjuk på.

Den första är nog rätt självklar för alla som levt länge i ett och samma förhållande. Han kan nu ligga med precis vem han vill. Och sannorlikheten att han lyckas ragga upp en ung och snygg kvinna är så mycket större nu än när han själv var ung och snygg. För så fungerar det där ute i den vida världen har jag förstått.

Den andra fördelen är lite mer svår att förklara. Men som nyskild kan han tillåta sig att må precis hur dåligt han vill, berätta vitt och brett till alla hur skit allting är, sätta sig och storböla och bara vara allmänt förbannad på världen i allmänhet och på det sättet sakta men säkert rensa systemet.

Jag har inte rensat mitt system på många år. Jag har ingen jag kan spy ut galla för när jag har bråkat med Vivecka och tycker hon är skit, eller när jag bara mår dåligt i allmänhet. Jag håller allt sånt inne i mig. För mig är det viktigt att alla runt omkring tycker vi har det bra. Keeping up appearances! Och jag är lojal mot min fru och vill inte att folk runt omkring mig ska få en dum bild av henne bara för att jag behöver snacka.

Många av er som genomlevt småbarnstiden vet att det kan gå rätt tufft till ibland. Alla ni som står i Ensamma pappans situation vet det i alla fall. Och genom dessa tuffa tider har jag samlat på mig. Och aldrig rensat systemet. Jag hoppas nog att det ska småpysa ut lite här och där.

Snackar ni med någon när ni bråkat med er partner, eller när ni mår skit fast att ni utifrån er livssituation borde vara lyckliga och glada?

Vad är ni? Är ni golare eller musslor?

...

Föräktenskaplig älskog möjligt med Joan of Arc

Så förvånad och orolig jag hade blivit på vår bröllopsnatt, om jag efter fullbordad bröllopsakt hade hittat en blodfläck på lakanet. Vi hade, precis som de flesta andra svenskar nu för tiden, haft sex långt innan vi gifte oss. Jag visste också att jag långt ifrån var den första mannen som legat med Vivecka. Inget konstigt i det.

Det är det däremot för en hel värld av kvinnor och män som lever i religiöst konservativa länder. I många länder kan en utebliven bröllopsnattsblödning innebära en äktenskaplig katastrof. Det faktum att långt färre än hälften av kvinnorna blöder vid sitt första samlag gör att många är oroliga för utebliven blödning.

Ängsliga kvinnor kan nu köpa en produkt från Kina, en konstgjord mödomshinna som döpts till Joan of arc red och marknadsförs så här:

Slut på oron - med denna produkt kan du få tillbaka din första natt när som helst. När din älskare penetrerar, utsöndrar produkten en vätska som liknar blod. Lägg till några stönanden, och ingen kommer att märka något.

Jag blir ledsen när jag läser detta. Tänk att behöva ljuga på det här sättet för sin partner. Och tänk att leva i en värld som är på ett helt annat ställe än den religiösa föreställningsvärlden. Tänk att leva i en värld där kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskap, men där inget sådant krav finns på männen.

Detta är en skamfläck på den religiösa fundamentalismens sänglakan


...

Ett sista brev till Louise

Tänk som jag satt och grät i min lilla etta med kokvrå medan hans mörkhesa röst på vinylskivan berättade historien om ett uppbrott. Mitt uppbrott. Ja, visst var det mitt uppbrott Toni sjöng om! Det var mina exploderande känslor som han på något magiskt sätt fått ner på papper, tonsatt och spelat in.

Många år senare, vi hade precis flyttat från Köpenhamn och jag bar in den gamla stereobänken i garaget. Fick se skivorna och funderade då i förbigående vad det blev av honom. Några dagar senare hade den lilla funderingen växt till en deppig oro och jag kände mig tvungen att googla hans namn. Det blev väldigt få träffar men jag följde en som handlade om ett tio år gammalt projekt med några andra musiker. Jag hittade fram till e-mailadressen på en av dessa musiker och skrev och frågade om dom visste vad som hänt honom.

Jag fick då namn och e-mail till en person som känner Toni väl och mailade denne. Han skrev tillbaks att Toni haft ett jävligt tufft decenium men att han kommit tillbaks till livet och inom någon månad var färdig med ett comeback-album. Märkligt. Jag har aldrig förr eller senare aktivt försökt få veta något om någon på detta sätt. Hans musik har betytt mer för mig än jag tidigare anat.

Nu sitter jag här med vinylskivan framför mig. Det är en förvirrande och ovan stund, för tårarna rinner längs kinderna på mig.

Är det för att Toni Holgerssons livsöde får mig att förstå hur bräckliga vi människor är? Eller är det för att jag i detta nu är tillbaks i min lilla etta med kokvrå och Louise precis slagit igen dörren för sista gången? Är det för att Toni sjunger om det sista brevet till Louise? Det som jag just nu här på Skolgatan 9c ska skriva till min älskade där jag ska förklara att jag inte kan leva med henne mer?

Ett sista brev till Louise
Jag skriver till dig som om en hägring
som om nåt jag aldrig kan nå
Jag sjunger drömmen om kärlek
som om en frälsning jag aldrig kan få
Du lyssnar med kinder våta
från två bittra hål
Dina ögon dom tog jag till stjärnor,
nu söker jag dom vart jag går

Jag drömmer om dig men vaknar ej
när du skrattar och ler
så jag springer bort och du säger helt kort
att du aldrig älskat mig mer

Jag diktar om andra som ler som du
och jag smakar andra som smakar din hud
Frågar nån då vet jag ej
varför jag älskar och förnekar dig
Jag kan drömma om att sova puls mot puls
och vakna i din blick
Jag önskar jag vore en annan då,
att du ska ha glömt den dag jag gick

Jag drömmer om dig men vaknar ej
när du skrattar och ler
så jag springer bort och du säger helt kort
att du aldrig älskat mig mer

...

Dina skåp alltid fulla av flaskor och du full av rädsla för mig

Toni hade den tuffaste uppväxt man kan tänka sig. Hans släkt tillhörde resandefolket och han föddes därför in i ett liv av fördomsfullt hat. Han var skillsmässobarn och hans pappa alkoholiserad. Han började själv dricka som 13-åring och snart kom både hasch och kriminalitet in i hans liv. Senare tyngre droger.

Detta tuffa barn-och ungdomsliv slutade i domstol och han tvångsinlades på ett behandlingshem för unga missbrukare. Där lärde han sig spela gitarr.

Kanske var det just detta som fick honom motiverad att hålla sig drogfri. Han började skriva låtar som blev så bra att de i kombination med hans särpräglade röst gav honom ett skrivkontrakt. Någonstans under dessa kreativa, drogfria år träffade han en norsk fripastordotter som han blev upp över öronen förälskad i och skrev en sång om.

Efter några år i rampljuset som bejublad soloartist kom knarkdemonerna tillbaks. Hans ökade intag av droger gjorde att han sakta men säkert förlorade allt. Karriär, hem och vänner; livslust. Han tappade också totalt kontakten med sina tre barn.

10 år hann passera i total missär, när han under en påtvingad drogfri period i häkte fick låna en gitarr. Ute ur häktet fortsatte han spela och skriva. Kom ut med ännu en skiva.

Där är vi idag. Och vi bävar för den dagen då Toni dyker tillbaks ner i drogträsket igen. Må den dagen dröja, för Toni kommer inte levande ur det nästa gång..

Toni skrev på 1990-talet en sång om sin relation till sin far. Den visade sig bli till en tragisk spegel av hans egen relation till sina barn:

Hand till hand
Teven står på och brusar, du sover tungt med öppen mun
på golvet framför teven jag går runt runt i samma rum
Dina skåp alltid fulla av flaskor och du full av rädsla för mig
Nakna ögon, farliga ögon, dom var som speglar för mig

Nu vill jag skriva ett brev till dig och sträcka ut en hand
Det var jag som kom varannan helg
och det var jag som byggde slott av sand
Det var jag som kom varannan helg och byggde slott av sand

Vi gick till berget vid kanalen, med en falska vin var du oslagbar
du berättade historier och sagor så länge det fanns några droppar kvar
En dag kanske jag förstår dig och ser vem du verkligen var,
troligen den dag jag lägger blommor vid din grav

Men vill du kan du komma hem till mig ikväll,
jag bor ensam här men jag har en son och han kommer hit varannan helg
Kanske du och jag och han en dag kan tala med varann,
och svar om arvedel och livets spel gå från hand till hand.....hand till hand

Lyssna
...

Jag drunknar, och dör, i ditt skratt

Tänk er en ung vacker man som hos några bekanta träffar en ung vacker kvinna. Ett ögonkast är nog för att han ska bli ogenomträngligt förälskad i henne. Han väcker också en eld i henne, men hon släpper inte loss, det kan hon inte. Det får hon inte.

Hon är endast på tillfälligt besök i Södertälje, och det är helt uteslutet att hon ska bli kär i en man av hans slag. Hennes far kommer inte gå med på det. Hon stålsätter sig och kämpar för att motstå hans obarmhärtiga charm. I hennes familj ska man vänta med förälskelser och fysisk kontakt tills man gifter sig. Hennes pappa där hemma i Oslo är hård med sådant, och för övrigt ska hon så klart gifta sig med en troende man, kanske med någon från församlingen där pappan är pastor. En icke-troende man med ett rätt hårt liv är så klart helt uteslutet.

Den unga kvinnan åker hem till Norge med endast en lätt kyss som minne av mannen som inte kan bli hennes. I Södertälje lämnar hon en lätt kysst man med så mycket känslor för henne att han nästan kvävs. Hans livs kärlek, hans enda hopp om evig lycka får bara inte bli en skugga som försvinner i fjärran.

Han bestämmer sig för att hämta hem henne. Han packar sin väska och tar tåget till Oslo. Med sig har han sin gitarr och en sång, som han hoppas ska få henne att lämna sina föräldrar och rymma iväg med honom. Han tar sig till hennes hem och ringer på dörren. När hon öppnar sjunger han:

I skymningstid i mitten av oktober
väcker lövens fall äntligen mig
I elfte timmen står jag vid din dörr
Jag bär en gåva till dig

I min väntan och vila har jag
samlat en skatt av åtrå
och längtan djupt inne i mig,
som jag med en smekning...
med ett leende
ska lämna kvar inne i dig

Ditt svarta hår är som färgat gräs
när det täcker min säng i natt
Dina ögon är vågor,
de sköljer över mig
Jag drunknar... och dör...
i ditt skratt

Din tunga målar över min rygg,
din mun är så het mot min hud
Dina bröst, dom är som bergen vid kusten,
nyss stigna ur havens djup

Mot ditt sköte sträcker jag min hand,
som mot en blomma ifrån Regnskogsland
Inatt föds en kvinna, inatt föds en man
nakna
i vit het sand

...

Hata Aliasteatern

Gå inte och kolla på Aliasteatern!

Dom spamjävlarna!

Fler än Fredrik och jag som fått?

...

Ännu ett streck i olycksstatistiken

Skåpbilen där borta ligger på sidan. Därinne sitter en man fast i väntan på utryckningsfordonen. Han lär inte komma hem till kvällsmaten.

Välkommen till räddningtjänstens vardag, en mans förlorade framtid och en förkrossad familj.

Fan vad jag blir nedstämd när jag tvingas se det i verkligheten som bara är en axelryckning för mig när jag ser det i statistiken.

...

En kort cykeltur för mänskligheten men ett fjärdedels liv för Wistman

När jag körde hemmifrån imorse såg jag längst ner på vägen en man på cykel komma emot mig. Det liknade väldigt mycket Livas pappa. När han kom närmare upptäckte jag att han såg rätt så gammal ut, fårad i ansiktet och grått hår. Min tanke var då:

-Oj, vad Livas pappa har blivit gammal.

Det tog flera sekunder, jag hann med uppsträckt hälsningshand passera den undrande mannen, innan jag kopplade att det inte alls var Livas pappa.

Jag har under dagen funderat på det där att min första tanke var att han hunnit åldrats så mycket sedan jag träffade honom i förra veckan. Det är en rätt så bra bild av hur jag känner det i mitt eget åldrande.

För inte alls så länge sedan tog jag, som en ung man, ut min cykel ur garaget och gav mig ut på en härligt uppfriskande och upplevelserik cykeltur. Nu står jag här och ska ställa in cykeln i garaget igen och alla dessa åren har bara passerat så fruktansvärt snabbt och på pakethållaren har någon monterat en barnstol och där sitter en dagisflicka och bredvid mig står en mogen kvinna lutad över en skolpojke och rättar till hans cykelhjälm. Jag ser ner på mina rynkiga händer och känner min underligt tunga kropp och tar upp min hand i ansiktet där jag inte alls känner igen den torra fåriga läderhuden.

Va fan var det som hände? Jag minns så klart alla upplevelserna längs cykelstigen, men kan bara inte förstå att så in i helvete många år hunnit passera innan jag nu står här och reflekterar över det hela. Hur kunde det gå så snabbt?

Och det finns ingen återvändo. Vi måste ut och cykla igen redan nu. Och jag vet att nästa gång jag ställer in cykeln, då står barnen med flyttlådorna i handen. Och de flesta av våra föräldrar finns inte kvar.

Jag vill bara ställa mig och skrika rakt ut. Skrika åt tiden att den ska ta en paus så vi hinner uppleva allt det vi har här och nu och njuta av det innan det hinner passera. Visst vill jag se mina barn uppleva nya ting och utvecklas, men måste det ske så snabbt och totalt okontrollerat?

Och om man inte bara kan trycka på pausknappen, kan man i varje fall inte få gå av och leda cykeln ett tag?
...

En relativitetsteoretiskt tanke

Har ni tänkt på att för ett litet barn är en "ung person" en rätt gammal människa

...

Här och nu och där och då

Här och nu.

Jag känner mig gammal och fårig. Trött och sentimental. Har den återkommande tanken att jag liksom är över.

För att mildra känslan något, och samtidigt börja göra av med några överflödiga vin-och grillkilon bestämmer jag mig för att jogga en runda i solnedgången.

Ner mot vattnet hinner jag ifatt ett ungt par, hör henne säga något och känner igen rösten. Med ens är jag tillbaks där och då. I min ungdom

Hon hette Sara och hennes ögon stålade när hon skrattade åt mina skämt. Vi låg i gräset i flera timmar hand i hand och studerade moln medan vi avslöjade våra framtidsdrömmar för varandra

Undrar om du fått leva ut dina drömmar, min kära Sara. Det har inte jag.

Hon sade att hon älskade mig, och fast att det gjorde mig generad bad jag henne säga det igen.

Sen kom det en dag när hon slutade älska mig och försvann, och min kärlek, ja den tynade sakta bort för att till sist vara minnen som bara når fram i det medvetna väckta av en bild, eller en doft eller som nu, av en röst.

När jag joggat några meter förbi vänder jag mig om ser det direkt; det är inte hon. Det är en ung och vacker tjej. Men det är inte hon, där och då. Det är någon annan, här och nu.

Jag stannar kvar där och då under hela löpturen. Funderar på vännerna, förälskelserna, besvikelserna och drömmarna.

När jag kommer hem står jag en stund och pustar ut i entren. Bakom mig en spegel.

Jag vänder mig om och ser det direkt; det är inte jag. Det är en gammal och fårig man. Men det är inte jag, där och då. Det är någon annan, här och nu.

Jag måste sluta grubbla. Börja älska och tro på mig själv här och nu. Inte där och då.