2009-09-26

Jag drunknar, och dör, i ditt skratt

Tänk er en ung vacker man som hos några bekanta träffar en ung vacker kvinna. Ett ögonkast är nog för att han ska bli ogenomträngligt förälskad i henne. Han väcker också en eld i henne, men hon släpper inte loss, det kan hon inte. Det får hon inte.

Hon är endast på tillfälligt besök i Södertälje, och det är helt uteslutet att hon ska bli kär i en man av hans slag. Hennes far kommer inte gå med på det. Hon stålsätter sig och kämpar för att motstå hans obarmhärtiga charm. I hennes familj ska man vänta med förälskelser och fysisk kontakt tills man gifter sig. Hennes pappa där hemma i Oslo är hård med sådant, och för övrigt ska hon så klart gifta sig med en troende man, kanske med någon från församlingen där pappan är pastor. En icke-troende man med ett rätt hårt liv är så klart helt uteslutet.

Den unga kvinnan åker hem till Norge med endast en lätt kyss som minne av mannen som inte kan bli hennes. I Södertälje lämnar hon en lätt kysst man med så mycket känslor för henne att han nästan kvävs. Hans livs kärlek, hans enda hopp om evig lycka får bara inte bli en skugga som försvinner i fjärran.

Han bestämmer sig för att hämta hem henne. Han packar sin väska och tar tåget till Oslo. Med sig har han sin gitarr och en sång, som han hoppas ska få henne att lämna sina föräldrar och rymma iväg med honom. Han tar sig till hennes hem och ringer på dörren. När hon öppnar sjunger han:

I skymningstid i mitten av oktober
väcker lövens fall äntligen mig
I elfte timmen står jag vid din dörr
Jag bär en gåva till dig

I min väntan och vila har jag
samlat en skatt av åtrå
och längtan djupt inne i mig,
som jag med en smekning...
med ett leende
ska lämna kvar inne i dig

Ditt svarta hår är som färgat gräs
när det täcker min säng i natt
Dina ögon är vågor,
de sköljer över mig
Jag drunknar... och dör...
i ditt skratt

Din tunga målar över min rygg,
din mun är så het mot min hud
Dina bröst, dom är som bergen vid kusten,
nyss stigna ur havens djup

Mot ditt sköte sträcker jag min hand,
som mot en blomma ifrån Regnskogsland
Inatt föds en kvinna, inatt föds en man
nakna
i vit het sand


...

10 kommentarer:

  1. Är det missarna vi minns? Fint var det hur som helst...är det du William?

    SvaraRadera
  2. Nej, detta handlar inte om mig.

    SvaraRadera
  3. Södertälje? Nu blir jag nyfiken!! :)

    SvaraRadera
  4. Så mycket känslor WW.
    Du är en fin man.
    En fin man.

    SvaraRadera
  5. Så romantisk du är William. Jag är ganska avundsjuk på fru Wistman.

    SvaraRadera
  6. Suzan: Förklaring kommer.

    Kattis: Ta nu inte i så alla machomän kräks. Men tack, jag blir jätteglad när du skriver så...

    Gun: Jag har väl en romanisk sida ja. Men den blir nog mycket tydligare här än i verkligheten.

    SvaraRadera
  7. Klart hon smälte! :D Familjen kom efter steg för steg, eller hur?

    SvaraRadera
  8. Hur gick det? Rymde hon från sina föräldrar i Oslo? Eller längtar de fortfarande efter varandra flera årtionden efter att de möttes?

    SvaraRadera
  9. EM & Britt: Den som klickar in här framåt natten lär få veta.

    SvaraRadera